40
— Nej, som du ser, lifs lefvande i den stora staden Söderköping, med en alldeles ny utsigt för vår resa; men det få vi tala om sedan. Säg mig nu, hvem fan är den vackra flickan, som du så familiert tryckte i dina armar, då du lyfte henne ur vagnen? — tillade han, seende efter Maria. — Förmodligen en ny eröfring; ty du är alltid lycklig hos de sköna?
— Det är min syster; men prata icke mera galenskaper, utan säg mig, hvarför är du här, och hvad har du att säga om vår resa? — svarade Axel oroligt.
— En förbannadt vacker flicka! Det var min själ icke underligt, att hon gjorde furor på promotionsbalen i fjor. Men du ser just rasande ut, kära Axel; och jag skall väl svara dig på dina frågor, dock icke här bland hållkarlar och skjutskärror», — och efter några anordningar af vår nya bekantskap, ingingo de båda ynglingarne.
— Jag måste i afton säga dig farväl, Maria! — sade Axel, då han efter en stund inträdde i rummet.
— I afton! O, Gud nej, det är ej möjligt!
Axel hade svårt att uppehålla sitt eget mod; likväl bad han Maria, då han såg hennes smärta, med tillkämpad styrka lugna sig, och satte sig bredvid henne i soffan.
Nu berättade han, att den resande vore den utsedda kamraten, hvilken han bort råka i Westervik för att derifrån företaga resan till Tyskland; men att, som ångbåten, som skulle föra dem, gått sönder och icke inom fjorton dagar kunde företaga resan, så hade han beslutat att möta Axel i Söderköping, der han visste, att Axel skulle passera, och derifrån med honom gå på ett kanalfartyg och från Göteborg på annan ångbåt företaga den längre resan.
— Båten ligger redan här och afgår inom några timmar; och således, Maria, måste jag i dag lemna allt kärt, — tillade Axel och tryckte Marias hand. — O, jag var otacksam, som kunde klaga så länge jag hade dig; nu först känner jag hvad det är att förlora allt.
