Den här sidan har korrekturlästs
41
Axel var borta. Maria hade icke följt honom till stranden. Axel hade fruktat, att öfverväldigandet af hennes smärta skulle förvekliga äfven honom, och det i åsynen af så många. I det lilla rummet på gästgifvargården hade hon, ömt sluten til Axels hjerta, firat de sista oförgätliga minuterna.
— Johanna, älska henne, du, så som jag älskar henne! — bad Axel, lade Maria i Johannas famn, och ilade hastigt som en vind ut genom dörren, utan att kasta en enda blick till baka.