43
serat de härligaste nejder, vexlande mellan furuklädda höjder, skuggrika dalar och leende fält, kringflutna och genombrutna af klara sjöar och hviskande åar.
— Sådant är då Tjust, Johanna; — sade Maria, hänryckt öfver de romantiska landskap, som i hvarje ögonblick med hvarje krökning af vägen utvecklade en högre, nästan förtrollande skönhet.
— Ack, så ljuft, så fridfullt det är i denna dal; här är säkert Gustafs hem! — utbrast Maria med aningsfull ömhet, just som brukspatronen lutade sig ut genom vagnen och med ett: »Hvad heter det här stället?» vände sig till skjutsbonden.
— Det heter Ekdala.
Tvenne hjertrosor uppspirade på Marias kind, då den strålande blicken mötte Johannas.
— Hvem rår om det?
— Åh, än så länge ska fälle han rå om'et, som bor der; men det lär fälle snart vara förbi, ty »det orätt fås med sorg förgås», säger alltid far min, som vet hur han kom åt'et.
— Hvad heter han, som bor der?
— Hofsekter Brenner.
— Brenner? — eftersade brukspatronen, vänd till Johanna.
— Ja, det är borgmästarens far, — svarade hon, anande hans tankar.
— Nå, huru kom det stället i hans hand? — frågade åter Lemner.
— Genom skälmstycke, för han var skrifvare hos gamla lagman, som rådde om'et förut; och när lagman dog å' slag, för di satte å' kungen, då narra han sej te't å' enka för ingenting; och ho', som gjort alla menniskor godt, dog i stor fattigdom, och hennes dotter bor der nere i stuga hos en gammal käring, som lagman ga' stuga åt på lifstin'; och uslingen der oppe låts icke känna' na, långt mindre ge'na en bit.