44
— Hm, hm! Kan borgmästaren ha en sådan far! — mumlade brukspatronen och lutade sig fram att se det förtjusande Ekdala, som nu i sin fulla skönhet visade sig för deras blickar.
— Ja, det är då rigtigt ett paradis; men på sådana vilkor ville jag ändå icke vara dess egare, — fortfor han och lät cigarren falla ur munnen.
En djup suck höjde Marias bröst, då hon såg fru Werthers barndomshem, men hennes öga ilade snart från det stora tvåvåningshuset för att uppsöka den ännu kärare hyddan; men hon kunde ej upptäcka henne.
Långsamt gingo hästarne uppför den långa, ehuru icke branta uppförsbacke, som tätt följde parken vid Ekdala.
— Vet du, Johanna, att det här stället skulle jag just vilja rå om, dock på ärligt sätt, det förstås. Då skulle min sann den förre egarens dotter bebo de bästa rummen och än en gång vara hemma i sin fars hus.
— Min gode Johan! — sade Johanna och lade handen på hans arm, — skulle vi icke i denna vackra ekbacke dricka litet saft, så finge vi närmare bese stället, i fall du en dag verkligen faller på den tanken att köpa det? — tillade hon leende.
Maria tryckte Johannas hand, och brukspatronen biföll med synnerlig belåtenhet.
— Du förklarar till och med för mig sjelf mina tankar, — sade han, då han lyfte Johanna ur vagnen.
I skuggan af hundraåriga ekar satte de sig nu på den skiftande gräsmattan, och framför dem låg en af den nordiska naturens härligaste taflor, på en gång vexlande och harmonisk.
Maria satt drömmande framför en vik af det haf, hvars vågor skulle bortföra Axel, och blicken hvilade ömsom på det, ömsom sökte den fru Werthers hydda.
— Jag hör ett barn gråta! utbrast Maria, häftigt uppspringande, och lät från höjden af kullen ögat ila kring hela den synliga nejden.
