45
Der nere vid sjöstranden låg ett litet hus, ensligt men förtjusande.
— Gustafs hem! — suckade Maria och närmade sina steg mot den upptäckta helgedomen; men efter några ögonblick hörde hon åter ett klagande ljud, hvilket nu oupphörligt fortfor. Hon följde ljudet, som tycktes komma från en motsatt sida. Hon kom allt närmare, och slutligen på andra sidan af en hög gärdesgård, såg hon i en stor björkdunge något hvitt röra sig.
I ögonblicket stod Maria på andra sidan, och på en grönskande rundel under en skuggrik hängbjörk, sådana som man plägar kalla elfdansar, trodde hon sig se tvenne elfvor i underbar skönhet hvilande efter den yrande dansen.
Ljudet hade upphört. Maria stod som förtrollad.
— Vill du icke hjelpa min bror? — utbrast slutligen den länge innehållna klagande rösten, och ett par stora himmelsblå ögon blickade tårfulla upp mot Maria från en liten ljuslockig flicka, som utgjorde en af de elfvor, om hvilka Maria nyss vakande drömt.
Hon låg på knä framför en, som det tycktes, slumrande gosse, den hon betäckte med kyssar och tårar.
— Jag vill visst hjelpa Alfred, Rosa lilla! — svarade Maria och böjde sig ner öfver de båda syskonen.
— Ack, du känner oss! Nå, så hjelp oss då; ty Alfred är så sjuk, att jag icke kan gå ifrån honom för att bedja gamla Anna bära honom hem till mormor, och sjelf orkar jag icke göra det. Nu skall du bära honom, och gamla Anna skall tacka dig; ty mormor är så sjuk, att hon icke orkar.
— Är mormor mycket sjuk? — frågade Maria darrande och böjde sig ned att upptaga Alfred.
— Ja, så sjuk, att hon icke kan tala vid Alfred och mig, — svarade den lilla bedröfvad.
— O, Gustaf! — suckade Maria i sin själs innersta
