48
— Ja, nog behöfde ho' få ro från alla sina bekymmer, — tillade den gamla, och tårarne föllo klara nedför kinden. — Ja', kom snart ätter, och för de små sörjde Gud; men den Gustaf — han tröstar sig aldrig!
— Ack, ho' håller visst mycket å' sina föräldrar! — fortfor Anna och lade handen på Marias axel, då hon såg henne gråta. — Gud signe henne!
Rosa satt tyst vid sängen, der Anna nedlagt Alfred, hvilken syntes inslumrad.
— Hvem är nu hos den sjuka? — frågade Maria.
— Ingen, ty här fins ingen mer än ja' och barna; men nu sofver ho'.
— Nå, än om nätterna, hvem vakar då?
— Hvem skulle göra dä', annat än ja'? Men dä' händer i bland att ja' tynger te', å då ä' ja säker, att ho inte näns väcka mej, om ho' ock skulle dö.
Maria sade intet; men djupa suckar höjde hennes bröst.
— Jag måste gå! — sade hon slutligen med bekämpad smärta. — Gifve Gud, att jag finge vaka här i natt! — tillade hon och tryckte gummans hand.
Rosa, som hört dessa ord, kom mot Maria och bad henne blifva qvar; men då Maria sade, att hon icke kunde det, bad hon att få veta hennes namn, så att hon finge tala om för mormor, hvem som burit hem Alfred.
— Du skall helsa mormor från Maria! — svarade den goda flickan, kysste Rosa, blickade ömt på den slumrande Alfred och ilade ut genom dörren.
Utkommen på gården, var Maria nära att digna. Hon vände sig ännu en gång mot den kära hyddan, der hon ändå icke sett det käraste.
Hon såg ett fönster; hon anade, att det tillhörde det rum, der fru Werther låg. Hon undanröjde törnroshäcken, som låg nedanför det samma. Hon blickade in, och framför henne låg den nästan förtärda och ändå så ädla gestalten — låg Gustafs mor. Hon slumrade stilla. Maria stod orör-
