49
lig. — Det är hans mor, hans sjuka och hjelplösa mor, och henne måste jag öfvergifva! — Det prasslade bakom henne; hon spratt till och Johanna var vid hennes sida.
— Du har väntat på mig, Johanna! — sade Maria och aflägsnade sig från fönstret. Hon nästan vacklade; hon stödde sig på Johannas arm. De hade upphunnit den lilla grinden. Maria vände sig om. — Huru skall jag kunna öfvergifva denna boning? — utbrast hon och sjönk i Johannas armar.
— Arma, goda Maria! — sade Johanna och förde henne till en sten, på hvilken hon nedsatte henne.
— Huru ser det ut der inne? — frågade hon vidare och afhörde under varma tårar den rörande berättelsen.
— Du skall få stanna qvar, Maria! — utropade Johanna. — Vi skola fara till baka samma väg för att afhemta dig.
— O, hvad säger du, Johanna! — utbrast Maria och omfattade Johannas knän.
Johanna bad henne lugna sig, så att hon med henne kunde återvända till brukspatronen.
— Nå, ändtligen! Jag trodde er vara bergtagna! — utropade Lemner, som i all maklighet på gräset utsträckte sin fylliga lekamen.
Johanna berättade då en del af händelsen, men gaf Maria tecken att aflägsna sig. Då, Gud vet i hvad ordning, men ömhetens språk är så rikt, framförde hon sitt hjertas bön.
— Gud vare lof, att jag kan uppfylla denna din önskan, min Johanna! — utropade Lemner glad. — Det är ju det simplaste i verlden att taga den här vägen till baka. Visst hade jag gerna velat, att Maria skulle sett vårt andra bruk; men hvad hon helst vill, det gör min största glädje, ty jag har ändå att tacka henne för min lycka, — tillade han nästan rörd.
— Gud vare lof, mamsell Maria, att jag kan betala
