53
— Anna, kan du i morgen bittida skaffa hästar, så skall jag skrifva till doktorn?
— Ja, nog kan ja' dä'! — utropade Anna, strålande af glädje. — Nämndeman i Bro far nog, han, och han väntar nog mä' betalninga, te ja ha fått tagi' opp jolpära hos en i höst. Men då går ja i qväll; ty i morgon kan han vara långt sin kos.
Maria sade väl, att det vore sent på qvällen; men det brydde Anna sig ej om. — Dä' ä' aldrig nånsin sent, när en vill! — sade Anna, och Maria såg henne nästan i det samma ila genom björkbacken.
Sakta ingick Maria i Helenas rum. Barnen sofvo begge; men Helena blef henne varse.
— Kom hit, Maria, — sade hon mildt; — vi hafva ännu icke talat om Gustaf, och han är oss ju båda kär?
Maria svarade icke, hon nedböjde hufvudet mot fru Werthers hand, på hvilken en tår nedföll.
— Jag hade en önskan, Maria — började åter Helena med kärleksfull röst: — jag ville se dig, se den, som vunnit ett hjerta, rikt och varmt som min Gustafs. — Nu, sedan jag sett dig, nu är jag nöjd, nu vill jag gerna dö; ty nu vet jag, att du skall belöna honom för all hans kärlek mot mig — icke belöna, ty det kan endast saligheten; men du skall ersätta, ja, mer än ersätta honom min kärlek! Du skall förstå hans själ, du skall älska honom med en ömhet lik hans egen!
Helena tystnade; det hade kostat henne mycket att tala så länge.
— O, min Gustafs mor, min mor, — stammade Maria, — hela mitt lif skall blifva en helig sträfvan, en fortsatt bön att blifva värdig att kallas ditt barn och din Gustafs maka! — och i en stum moderlig välsignelse sjönk Maria till Helenas bröst.
Anna återkom. — Klockan sex ä' han här — hviskade
