55
gens vanliga ställe hängde en tafla, öfverdragen med en gardin. Maria frånsköt den och trodde sig i det samma stå framför en miniatyrspegel. Endast klädseln var ej den samma: det var den hon burit på Lundafors på sin adertonde födelsedag.
— Redan då! — tänkte Maria; ack, hon visste icke, att Gustaf just den dagen hört henne tillstå sin kärlek! På bordet hade Anna framlagt hvad som fordrades till brefvets skrifvande. Maria öppnade sakta fönstret och satte sig att begynna brefvet.
Nu hörde hon, att äfven Anna var redan uppe; ty köket låg bredvid Gustafs rum. Elden sprakade och snart hörde hon kaffebrännarens välkända musik, skramlande såsom då bönorna hafva för godt rum.
Maria suckade, och pennan föll ur hennes hand. Då hade hon suttit några minuter, då Johannas vänliga öga tittade in genom fönstret.
Sedan Johanna gjort sig underrättad om de sjukas tillstånd, frågade hon till hvem Maria skulle skrifva.
— Doktorn är redan efterskickad, — återtog Johanna, då Maria besvarat hennes fråga. — Vår kusk är redan på vägen till W— : Jag skref så bevekande jag möjligen kunde.
— Johanna! Johanna! — stammade Maria.
Genom fönstret inkröp nu sakta Johanna, sedan hon först instuckit en korg och ett knyte. Det var det lilla resförrådet Johanna medtagit.
— Vill du gå in och helsa på Gustafs mor? — frågade Maria; men Johanna ville se henne utan att sjelf blifva sedd, ty eljest vore det blott att matta henne, menade hon.
Maria förde nu Johanna i de sjukas rum, der hon länge stilla, tigande och under djup rörelse betraktade de slumrande.
— Nu måste jag gå, — sade hon slutligen, — för
