56
att säga Johan huru här är; men med doktorn kommer jag igen, för att höra huru han finner de sjuka, och att lemna dig det mitt minne ihågkommer af hvad som behöfves vid en sjuksäng.
Ack, det var icke blott hvad som behöfves vid en sjuksäng, utan allt det, som behöfves i ett hus, der allt saknas! Hon hade, för att villa kusken öfver rätta förhållandet, sagt till honom, att dessa saker voro reqvirerade af samma fru, åt hvilken han skulle hemta läkaren.
Mågra minuter efter Johannas bortgång uppvaknade Alfred med häftiga skrik, hvilka hastigt väckte den arma Helena. Han blef snart lugnare; men stark feber brände i hans ådror.
— Ske din vilje, min Gud! sade Helena och blickade undergifvet på den lille älsklingen.
— Jag har på fjorton dagar icke haft en så god natt, — sade hon tacksamt, sedan Alfred åter inslumrat. — Jag har visst sofvit många timmar; också känner jag mig bättre.
Maria frågade nu, om icke Helena vore törstig.
— Jag är alltid törstig, mitt goda barn; men…
Maria förstod den afbrutna meningen, och huru glad var hon ej att ur de buteljer, Johanna medfört åt Helena, kunna bereda en läskande dryck!
Anna inkom sakta på strumplästen, för att se om de voro vakna.
— Nå, nu måtte kaffetåren smaka godt! — sade hon gladt, sedan hon gjort sig underrättad om huru natten varit.
Anna, som upptäckte det saftglas, hvilket stod vid Helenas säng, just som hon bjöd kaffekoppen åt Maria, var nära att släppa den lilla brickan af glädje. Hon såg på Helena, på glaset, på Maria; men solstrålarne föllo visst i samma ögonblick i hennes öga, åtminstone skulle hon sjelf så hafva förklarat tårarne.
