57
Klockan tio anlände Johanna och doktorn. Han var en äldre man, skicklig läkare, men hårdnad i sitt kall och icke utan en hög grad af egennytta. Han hade nekat att komma, då den fattiga fru Werther, eller gamla Anna i fru Werthers namn, i en hög kärra velat afhemta honom. Nu kom han gerna till samma fru Werther i det lysande åkdonet, kördt af den rike Lemners kusk och med Johannas löftesrika bref på hjertat.
Var det af blygsel eller medlidande, som doktorn så länge stod förstummad framför Helena, hvilken, redan på förhand underrättad om hans ankomst, bad honom blott tänka på den lille Alfred.
— Med mig är det för sent! — tillade hon, då doktorn begärde noga underrättelser om hennes sjukdom.
— Blir mormor snart frisk? — frågade Alfred, då doktorn undersökte hans brännande puls. Doktorn var far, och han kände det i detta ögonblick.
— Blir ni länge här? — frågade doktorn Maria, som med henne utgått i Gustafs rum, för att skrifva receptet.
— Fjorton dagar, kanske tre veckor, — svarade Maria.
— Det är tillräckligt, — sade läkaren med en suck.
— Hvad menar ni? Äro de då bättre?
— Ja, gossen kan långt innan dess vara återstäld, och fru Werther har säkert innan dess kämpat ut.
Maria qväfde en djup suck och gick till Johanna, hvilken i köket infört alla de köpta förnödenheterna.
— Vore ni inte så vackra och så go'a, så skulle jag tro, att det här allt vore en ond frestelse, — sade Anna och betraktade det ovana förrådet.
Till doktorn skulle hästar inskickas, så ofta han behöfdes, då han skulle begagna sin egen vagn; och medikament skulle tagas på räkning, derom hade Johanna öfverenskommit med doktorn.
