59
Sjette kapitlet.
Nå, den stackars Axel, som icke längre fick vara med Maria! — utbrast fru Sylvén med smärta och förvåning, sedan prosten för henne uppläst det bref, som Axel skrifvit från Göteborg. — Gud skall veta hvad jag led att skiljas vid Axel; men det var just som en tröst att veta honom vara med Maria.
— Och att veta Maria ega honom, — tillade prosten. — Men Gud vare lof, att vi ha underrättelser från dem begge, — fortfor han och bröt ett bref med W—s poststämpel och Marias stil. — Jag hoppas att äfven dessa äro goda.
— Ack, de barnen, Axel! — sade prostinnan med moderlig ömhet. — Tror du, att de förstå huru mycket vi älska dem.
— Ja, så mycket, som ett barnahjerta kan fatta föräldrakärleken! — svarade prosten och började läsningen af brefvet.
— Jag förstår icke det här, Hedda, — sade han och började åter med ökad förvåning.
— Felas det Maria något? — utbrast hans hustru med bäfvande häftighet.
