61
fri ur hans dom, som Petrus med engeln ur de gudlösas fängelse.
— Måtte icke mamma ogilla mig! — skrifver den goda flickan. — Men nej, det kan hon ej; hon skulle handlat som jag, om hon i en dylik belägenhet sett pappas mor! — Du tviflade nyss, att Maria skule förstå din kärlek; skall du låta henne hafva högre begrepp derom än du förtjenar; och skall du sjelf borttaga hennes sköna tro?
Prostinnan var besegrad. — Jag vill skrifva till Maria, — svarade hon; — jag skall icke ogilla hvad hon gjort; jag ärnar blott bedja henne vara försigtig.
— Nu känner jag igen ditt hjerta, Hedda, — sade prosten med ömhet; — och i morgon skrifva vi båda till vår goda Maria. Men för att nu litet förströ dig, så läs Lovisas bref. Hon brukar alltid ha godt om små nyheter.
— Hvad kan det innehålla? — tänkte prosten, som såg det missnöje, hvilket under läsningen borttog det nyss så vänliga uttrycket i hans hustrus anlete.
— Axel, du ser längre än jag! — utbrast Hedda, sedan hon slutat brefvet. — Borgmästaren håller på att bli suspenderad, och det pratas så mycket i staden om honom.
— Så illa är det väl ej, som de säga; ty allt ondt förstoras, — svarade prosten. — Men Gud vare lof, att icke vår Maria är hans hustru; då väntade oss säkert djupa bekymmer!
I samma ögonblick körde majorens åkdon in på gården.
— Nämn icke hvar Maria är! — ropade prostinnan, inlade brefven och instängde alla vexlande känslor inom sjelfbeherskningens bommar, samt gick att med glad uppsyn mottaga majorskan.
Majoren hade, vid sin återkomst till Stockholm, åter insjuknat, hvilket gjort, att de först för en vecka sedan återkommit till Strålvik, der Alma då varit dem till mötes; och nu kommo de för att tacka för Almas långa vistande i prostgården.
