62
— Har det ännu varit bref från de resande? — frågade majorskan från förmakssoffan, hvars hälft upptogs af den utbredda sidenklädningen, i det hon kastade en forskande blick på Alma.
Denna fråga, hvars besvarande utgjorde Almas största intresse, och för hvars skull hon så mycket fröjdat sig åt resan, öfvergöt hennes kinder med den högsta purpur.
— Just i dag! — svarade prostinnan och omtalade förändringen med Axels resa, samt att han redan vore på vägen till Danmark.
— Hvar är då Maria? — frågade Alma och upplyfte ögat, i medvetande af den sjunkande purpurn. — Hennes bref har W—s poststämpel, — svarade modern och framförde nu de ömma, hjertliga helsningar, som icke funnos i Marias bref.
För att komma från Maria, som ej nämt ett ord om resan, förde prostinnan samtalet på deras Norrköpings-vistelse.
— Alma fann den åtminstone obeskrifligt intressant, — sade majorskan, — och har aldrig sett ett ställe så vackert som Himmelstalund. Jag tror, att hon icke finner sjelfva Haga eller Rosersberg värdt en jemförelse.
Alma blef blodröd. Hon hade i sin oskuldsfulla upprigtighet varmt och lefvande beskrifvit det i hennes tycke så vackra Norrköping; hade åt det skuggrika Himmelstalund, detta hennes hjertas paradis, gifvit en för hänförande kolorit för att icke väcka misstankar i ett så misstänksamt sinne som majorskans.
— Jag har ej jemfört det med något, mamma! — svarade Alma blygsamt.
Nu blef det fråga om Lemners och deras artighet under resan. Majorskan var outtömlig i beröm och upphöjande af Johannas lycka. — Ja, jag kan icke frångå, att det är afundsvärdt att vara fru på Lundafors, — sade hon med egen tonvigt, — att bo nästan kungligt, göra kalaser, resor, få och gifva skänker, och till detta allt
