Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs

64

hon tåla den, som icke förstod lyckan att kalla hennes Axel sin son? Lägg nu härtill prostinnans visshet om sin mans goda och majorens dåliga affärer, och vi skola ej förundra oss öfver de begge fruarne, hvilka, likt alla menniskor, som ingifva hvar andra motvilja, behöfde blott det ringaste skäl att känna oviljan förbytas i ett rätt hjertligt hat.

Herrarne, hvilka, i likhet med de flesta af sitt kön, sällan tala så mycket om vänskap och sällan känna så många stötestenar vid hennes utöfning, som de småsinnade Evas döttrar i allmänhet, hade med samtal i literatur och landthushållning trefligt fördrifvit tiden, och inkommo vid gladt lynne till fruntimren.

— För dig är väl prostgården litet tom i dag? — sade majoren vänligt till Alma, hvilken sydde så flitigt, som symamsellerna under den stockholmska karnavalstiden.

Stackars Alma! hon hade förstått moderns tankar och insytt mången hemlig suck, hvilken, likt en siroccovind, dödande sväfvat öfver den första kärlekens lustgård.

På prostens uppmaning hade Alma utgått i trädgården; och der log så månget heligt minne det sextonåriga hjertat till mötes. I en löfsal hade hon suttit bredvid Axels sida; der hade han tillhviskat henne dunkla, nu väl förstådda ord. Der vid åbrädden hade hon plockat de blå blommor, hvarmed hon lagt det A, hvilket sedan frodats i Axels kammare uti den lilla théfatsvågen. Der stod björken med de sammanväxta namnen. Der i det höga päronträdet hade hon hört vårens första kuku, då Axel och hon till sammans mottagit gökens orakelsvar!

O, det ligger något så rikt och oskuldsrent i den första kärlekens små oräkneliga fröjder! Hon liknar barndomen, då hvarje småsak är oss kär, då vi plocka och njuta hvarje fröjd, och då äfven den obetydligaste öppnar oss en ny himmel! Säg, om icke paradiset är ohelgadt med fordringarne, om också ej tillslutet?

— Sedan Alma är utgången, — började majorskan,