66
Storgråtande ilade hon in i sin mans kammare, der hon ännu en gång genomläste Marias bref.
Det fordrades Sylvéns både lugn och vana vid sådana uppträden för att icke förskräckas.
Som vanligt, lät han den första stormen rasa ut, och sedan kom han med de väl bepröfvade släckningsmedlen, kärlek och allvar, genom hvilkas underkraft ömhetens grönska åter började uppspira på deu släckta vulkanen.
Han upprepade åter den gamla trösten, att Maria aldrig skulle hafva blifvit lycklig med brukspatronen, samt att Johanna förtjent och ensam kunde blifva det med honom. Han påminte henne om Gustafs ovanliga egenskaper, om allt hvad denne gjort för Axel, och om den gamla regelns tillämpande på honom: att den, som är en god son, blir en god man. — Öfverlemna den saken åt Gud, Hedda, — sade han, då han kom till Alma, ty äfven han hade bemärkt hennes besvarade böjelse för Axel; och slutligen, i afseende på Maria, hänviste han henne till hennes egna sansade tankar några timmar förut.
— Ja, du har rätt, alltid rätt, Axel! — sade hans hustru, under djup ånger af sin öfverilning; men majorskan kan med sin högfärd och sina pikar reta en engel att bli en afgrundsande.
Prosten log, och samtalet slutades så, att de begge följande dagen skulle uppfylla Marias bön och glädja henne med ett svar på det ömma brefvet.
