67
Sjunde kapitlet.
Timmarne hade sakta framskridit, och likväl hade deras oupphörliga ringdans redan bildat dagar och veckor, sedan Maria inträdt i Helenas hydda, der hon, lik en god engel, helgat de älskade så väl nattens som dagens stunder, der hon känt den djupa smärta, den stilla frid, hvilka äro oförstädda af den, som icke vakat och bedt i det dystra sjukrummet, detta mellanting af lif och död, från hvars dunkla djup hjertat upphemtar religionens skönaste perlor, och ur hvilket säkert ingen återgått, till det rörliga lifvet utan en djupare uppfattning af dess stora ändamål.
Helenas tillstånd hade oupphörligt vexlat mellan detta bättre och sämre, så vanligt hos lungsotspatienter. — Vid ditt hjerta får jag icke utandas min sista suck, Maria! — sade hon ofta, då hon såg det milda ögat anande hvila på henne. — Först när du ser naturen blek och skakad af höstens härjningar, ser de sista bladen falla — då, Maria, sjunker ock mitt stoft, likt ett fallet blad, i den tysta jorden.
— Gråt icke! — tillade hon med ömhet; — det är ju blott den brustna puppan, ur hvilken anden frigjord utgår till ljus och salighet, — och så började hon med trons
