68
åskådning blicka in i fröjder, dem intet öga sett, intet öra hört.
Doktorn, hvilken ofta återkommit, delade Helenas tanke, och sade, sedan han nu närmare blifvit bekant med hennes sjukdom, att han trodde henne ännu kunna uthärda månader.
Alfreds sjukdom ansåg läkaren farligare än han i början förestält sig samt utgången ännu ganska oviss; men äfven under de häftigaste plågor var gossen tålig och god, och räckte ofta den lilla handen åt Maria, till tecken af tacksamhet, då hans läppar icke orkade uttala den, och det sköna ögat sökte alltid mormoderns blick.
Det var en rörande tafla att se dessa ofta stumma, men ändå så talande kärleksvexlingar mellan den svaga, men ändå så ömma mormodern och den sköne, feberrosige gossen, mellan hvilka den ljulockiga Rosa sväfvade lik ett englabud.
Sextonde dagen efter Marias ankomst inkom Anna med ett bref från Gustaf En svag rodnad upplifvade fru Werthers drag, då hon höll det kära brefvet i sin hand. Hon bad Maria läsa det.
— Jag får alltid höra på hvad han skrifver, — sade Anna, då hon såg Maria dröja att uppfylla Helenas bön.
Ack, det var icke tanken på Annas närvaro, som hindrade Maria! Det var första gången hon höll ett ouppbrutet bref från Gustaf i sin hand; hjertat, handen och rösten darrade så, att gamla Anna måste ställa sig alldeles bredvid henne för att höra ett ord.
Gustafs bref var fullt af ömhet Han talade om Axels afresa, sin djupa saknad efter honom, i hvilken han äfven inbegrep den smärtan att aldrig mera höra talas om Maria. Utan aning om sin mors sjukdom, skildrade han i kärleksfulla ord sin längtan efter det moderliga hjertat, och räknade de långa månaderna till julen, då han hoppades få njuta denna sällhet. Han berättade, att han då önskade medtaga Alfred, för hvilken han fått löfte om
