70
Det hade varit en lycksalighet att se honom så länge ögat kunde se, höra honom så länge örat kunde höra; men hon visste, huru dyrbar hans tid var. — Nu kan han arbeta, ty han tror mig frisk, — tänkte hon; — och jag kan ju ändå minnas och bedja för honom. — Sådan är moderskärleken. — — — — — —
Fru Werther förklarade nu så godt hon kunde Gustafs och Marias förhållande för Anna, hvilken inföll — att dä' va' allmänt tåcke, som mellan Anderson och henne, för dä' va väl mä' dem i två år, och ingen mer än sali' nåda visste å't; men derpå röstade Anna, att Maria samma afton skulle skrifva till Gustaf. — Ett bondbref kan lätt förkomma; men ett tåcke der ska' fälle gå fram, — menade gumman.
Hvarken fru Werther eller Maria tänkte på betydelsen af dessa ord; men de hade begge beslutit att följa Annas råd, ty Gustafs bref hade besegrat all grannlagenhet, alla beräkningar hos dem båda; och hans okunnighet om dens tillstånd, som han mest älskat på jorden, stod ensam, manande och öm, för deras hjerta.
— Jag törs knappt fråga hvad dina föräldrar skrifva? — sade fru Werther, sedan Maria genomläst det andra brefvet.
— De äro så glada att veta mig här, att hoppas mig kunna vara något för Gustafs mor! — svarade Maria med hjertlig glädje.
— O, Gud välsigne dem! — sade fru Werther och ögat sade, att dessa ord utgingo från själens innersta.
Alfred var vid sitt uppvaknande sämre än någonsin. Högt slogo de små pulsarne, och ögat irrade själlöst från föremål till föremål, tills det tillslöts i en oredig dvala.
— Gud vare lof, han går förut, Maria! — sade fru Werther, som med stilla smärta betraktade den lille älsklingen.
Hennes öga föll nu på Rosa, som, med sina små händer fulla af luktvioler, stod hos brodern, utan att kunna
