71
tilldraga sig en blick eller ett ord, ehuru hon, liksom för att beveka honom, framräckte blommorna.
Det kom en tår i fru Helenas öga, och en suck höjde hennes bröst.
— Gud är de faderlösas far! — sade hon slutligen, till svar på den sorgliga, ljudlösa frågan.
— Om du går bort, moder, — sade Maria, kämpande att kunna fortfara, — o, säg, vill du då anförtro Rosa i Marias vård, och är du nöjd att veta ditt hjertas barn med henne dela hem och föräldrakärlek?
— En omfamning af min Gustaf, och jag eger ej en önskan öfrig för jorden, — sade fru Helena och blickade upp under stilla tårar.
Det var så ljuft för Maria att nu kunna säga fru Werther, huru hjertligt hennes föräldrar bedt henne framföra denna bön.
— Så mycket jorden kan gifva henne i ersättning för den förlust, som icke här kan ersättas, skall hon hafva i vår kärlek, — skref fadern. — Du får uppfostra henne, och då vet jag, att det icke felas henne ömhet, — skref modern.
Efter några häftiga återfall af yrsel, blef Alfred åter stilla och redig. Det vänliga ögat sökte åter fru Werthers blick.
— Mormor, — sade han, och hela den späda varelsen darrade af ömhet, — jag ville så gerna ännu en gång klappa dig!
— Vi skola flytta fram din säng till mormors, Alfred lilla! — sade Maria. Nu flög ett himlaleende öfver de sköna anletsdragen.
Den lilla sängen stod bredvid fru Helenas, hvars vänliga hand smekande strök den brännande pannan, medan den andra, öfverhöljd af kyssar, hvilade vid Alfreds mun.
Alfred hade smugit sig upp i mormors säng. Gamla Anna satt nedanför den på den stora vanliga pallen, och Maria stod på litet afstånd, försänkt i stilla åskådande.
