73
— Söta Anna, förlåt mig, att jag en gång var stygg mot dig, som alltid var så snäll mot mig! — sade Alfred och en tår föll ned på gummans hand.
— Du himlens engel! — ropade Anna och lutade sitt gamla hufvud ned mot gossens kind, den hon kysste.
— Orkar du ännu en gång läsa dina böner för mormor, Alfred lilla?» — frågade fru Helena.
— Åh ja; men då ska Rosa falla på knä vid min säng. Gud ser, att jag icke orkar det.
Rosa knäböjde och lutade det blomstrande ansigtet mot Alfreds kanske skönare, men redan åt döden invigda drag; och sedan Alfred sammanknäppt sina händer, så att de inneslöto mormoderns hand, började han med klar, ehuru svag stämma de böner, som han lärt i fru Helenas knä. Rösten aftog småningom, och de sista ljuden bortdogo som en matt hviskning.
Nu följde en stilla oredig dvala, från hvilken han uppväcktes till häftiga plågor, stundom aflösta af lugnare ögonblick. På samma sätt fortfor det hela natten.
Maria, som förstod hvad den lilla kämpande gossens åsyn skulle smärta och försvaga fru Werther, ville flytta den lilla sängen; men då fattade han hårdt i mormoderns hand, den han under plågans mellanstunder alltid sökte, och öfver de nu länge ordlösa läpparne framsmög ännu ett brutet: »mormor!» och det matta ögat sökte den kära blicken.
Emot morgonen blef han stilla och lugn, lugn som den sköna morgnade naturen, i hvars ljusnade sköte foglarne slogo dagens segerhymner, och den lutande blomman åter öppnade sitt tillslutna öga.
Ännu en gång uppslog Alfred sin blick. Det späda bröstet höjdes under djupa andetag. Det blef tyst. Ett fridfullt leende hvilade öfver de sköna anletsdragen. Morgonsolen inblickade klart, men endast på engelns lemnade stoftdrägt; sjelf hade han på dess skönaste stråle uppsväfvat till kärlekens, till de hvitvingade syskonens hem.
