74
— — — — — — — — — — — — — — —
— Herre Gud, trösta mig, gamla kräk, jag tror inte, att fröken Lena har långt igen! — klagade Anna i djup bedröfvelse, då Maria, morgonen efter Alfreds död, i köket höll på att blanda de nya medikament, som doktorn etter dagens besök hemskickat. — Ska' ja' gamla stackare se henne stoppas ner i jola, ja', som burit henne på mina armar? Och ska' ho' dö och inte få si Gustaf?
Maria försökte att på allt sätt trösta Anna, ehuru hennes egen själ djupt delade Annas fruktan och smärta.
— Ack, kära mamsell, — svarade Anna, som i denna stund tycktes mnedböjd af lidande, — tro mig, det lider med hvar stund. Sedan Alfred dog, så va' dä' slut med henne, fast ho' va' gla', att han gick förut, men dä gjole ändå så mycket, att ho snart kommer ätter, som den der lille engeln sa'; Gud fröjde hans själ!
Anna hade rätt, Alfreds död hade verkat en hastig försämring i Helenas tillstånd, hvilket tydligt uppenbarade sig i en högre grad af svaghet, en svårare andtäppa och en ojemnare andedrägt, hvilket äfven doktorn förklarat såsom tecken till en snar upplösning.
— Hon säger ju knappt ett ol, — fortfor Anna, efter några ögonblicks tystnad; men si ögona, di der ögona, som ä' så vackra, att ja' jemt tycker, att Gud ser på mej genom dem, de säga: »Kära Anna, jag går ifrån dig.»
Nu qväfde tårar den gamlas röst.
— Men säga de icke också: »Sörj icke, Anna; jag går dit, der jag innerligare får bedja för dig, och dit du snart kommer efter för att få belöning för allt det du gjort för mig och mina barn?» — sade Maria med djup rörelse.
— »Hvad har jag det jag icke undfått hafver?» — utropade Anna; men nästan omedvetet lade den goda viljan, den outtröttliga kärleken, sitt vittnesbörd, sin lugnande hand på det sorgsna, ödmjuka hjertat, och ett fridsleende
