75
uppklarnade sorgens mörker i den gamlas drag. Småningom återkom dock tanken på skilsmessan från fru Helena.
— Ack, om ja, som Hulténs hund, kunde lägga mig på grafven och dö! — utbrast hon klagande; — ty vet mamsell, att dä' va' en prest, som dog för några år sen i Kind härad, och ingen kunde få hund' ifrån grafva förrän han va' dö. Den arme hunden hade, som ja', se'n fröken Lena ä' borta, ingen att lefva för, ingen mera, som höll å'n.
— Ingen mera, som håller af dig, så länge Gustaf lefver? Och det kan du säga, Anna? — utbrast Maria.
— Gud förlåte mej, om ja' talte orättvist! Nog vet ja', att han håller å mej; han är ju mi' frökens ende son. Men han har ungdomen och mamsell Maria och hela väla; han behöfver icke gamla Anna. Gud bevara mej att lefva den da', han behöfde mig; då vore allt annat för honom förbi.
— Men han har behöft dig, Anna, och dessutom behöfva vi alltid den, som är oss kär.
— Åh ja, dä' ä' sant; men han ska' långt bort, och då sitter ja' gamla ensam qvar, som på en grafhög. Då först kommer ja' i håg, att ja' lefver hofsekterns te förargelse. Så länge fröken Lena behöft mitt lif, ha' ja' aldrig brytt mej om'et.
— Det gör du icke, Anna, — svarade Maria medlande.
— Jo, Gud hjelpe mig, om jag inte gör'et! »Jag önskar, att fan tog begge käringarne på en gång», sa' han i går, då han fick höra, att frun var så dålig, »så att jag kunde slippa ge ut den der tiggarstaten.» De talte huspiga, som ä' min systerdotter, om för mej; för ho' gick å passa på bolet, å då skratta di allihop, utom den äldste, som kallas borgmästare och ä' hemkommen.
En bitter känsla grep Marias själ. Hon hade väl djupt lidit och förvånats öfver den Brennerska familjens hårdhet och gudlöshet mot Helena; hon hade sett och
