77
— Fröken Lena har sagt mig allt i hop, — sade Anna, då hon såg Maria blek och darrande lemna henne brefvet. — Vi ska inte sörja, — tillade hon, nedsväljande tårarne; — dödsdagen är bättre än födelsedagen, när man lefvat som hon. Om bara Gustaf vore här; men han kommer nog, innan ho' dör, så vida brefvet gått rätt; — och då Maria sade, att brefvet icke förr än dagen förut kunnat vara hos Gustaf, då omtalade Anna, att hon af nämndemans son i Bro låtit skrifva ett bref till Gustaf, samma afton som Maria kom, men att det varit så kort, att hon icke en gång fått berätta, att Maria var ditkommen,
— Gossen ä' allt gången, söta fru lilla; — sade Anna med lugn ömhet till fru Helena, och började att ordna det lilla, alltid så snygga rummet.
— Nej, nej, dä' här gör ja', bara mamsell gör frun i ordning; ty gamla Anna ä inte mera så lätthändt som förr. — Ack, gamla Anna, ditt hjerta gömde ett annat skäl!
Emellertid förrättade gumman sina små bestyr stilla och noggrant, medan ett bibelspråk eller en psalmvers sväfvade på de fromma läpparne och med sin underkraft hindrade tårarne, hvilka ville framtränga, i synnerhet då hon såg åt sängen, och huru ofta såg hon icke dit!
Allt var i ordning i det lilla rummet, inom hvars fridfulla helgedom vi vilja kasta en blick, och der fru Werther med stilla längtan väntade kyrkoherden, som lofvat komma mot aftonen.
Det snöhvita golfvet, från hvilket Anna borttagit alla mattor och fläckar, var beströdt med björklöf och högröd väppling. Bakom spiseln voro instuckna friska björkqvistar, från de damfria fönstren doftade blåklint och luktvioler i husets alla glas, utom det, som, spegelblankt och utsiradt med Annas namnchiffer, var hvälft öfver den med friskt vatten uppfylda karaffinen. På det snöhvita lägret hvilade fru Helena, ack, denna Helena, förtärd af plågor och lidande, kring hvars bleka, ädla drag tålamodet ut-
