78
bredt sin helgongloria, hvars strålar skimrade klarare, ju närmare evighetens sol belyste dem. Bredvid henne satt Maria, öfver hvars hela varelse hvilade ett heligt, rörande uttryck. Hon liknade en madonnabild, der hon satt med Rosa hvilande i sina armar.
På den vanliga platsen vid fru Helenas fötter satt Anna i helgdagsskrud; men det var icke blott drägten, som talade om sabbat. På hennes knä låg en stor bibel, och på hans gamla nötta permar darrade klara tårar.
— Öppna dörren, du goda Anna, — bad fru Helena, — att jag ännu en gång må få dricka luft och ljus ur den klara källan!
Solen hade närmat sig vestern, hennes strålar inströmmade i glänsande brytningar och belyste med ett förklaringssken den del af rummet, der fru Helena låg.
Fru Helena log mot det varma solljuset och skådade tacksamt upp mot solen, hvilken äfven strålade i underbar glans.
— O, det är härligt! — utbrast Helena. — När jorden kan vara så skön, huru skön skall då Guds himmel vara!
En tår, en aningens, en åskådandets tår, darrade klar i ögat, och hon log, liksom hade hon blickat in i en himlens förgård.
— Läs nu något vackert för mig, Maria, — sade hon slutligen.
Maria började, icke utan svår ansträngning.
O, det var skönt att höra den härliga psalmen: »En fridens engel ropar: kom!» m. m. Rösten darrade väl; men han var ändå ljuf och klingande som en harpoton. Så ljöd han i fru Helenas själ, så i dens hjerta, som osedd från hörnet af förstugan beskådade och lyssnade till den kära gruppen, och hvars hela varelse var liksom upplöst i kärlek och smärta.
