83
Åttonde kapitlet.
Med läsarens tillåtelse vilja vi göra ett litet förmiddagsbesök hos den unga fru, som vi ej sett sedan hennes bröllopsdag.
Charlotte var lycklig och glad, hennes man älskvärd och aktad, hennes boning treflig, och den lille nio månader gamle gossen jollrade redan ett slags språk, i hvilket Charlotte hörde ordet »mamma».
I sängkammaren finna vi nu Charlotte och vår gamla bekantskap moster Lovisa, eller mormor, som hon nu kallades. Rummet var enkelt, men trefligt, och gjorde rättvisa åt den utmärkta ordning, i hvilken fru Wendler uppfödt sin dotter. Liksom hvarje menniska har sin praktsida, hvarje orangeri sin praktväxt, hvarje bibliotek sitt praktverk, så hade ock Charlottes sängkammare sin praktmöbel, och denna var — vaggan, med sina glänsande mahognyväggar, sitt gröna sidentak, sina fina bespetsade lakan och sitt stjerniga sidentäcke. Så väl den lille älsklingens nästan furstliga läge, som hans egen fina klädnad utvisade, att det var Charlottes förstfödde, hvilken nu vaggades af mormor, som med välbehag flyttade sina blickar mellan modern och barnet.
