86
rent och oskuldsfullt som ni; jag var fader- och moderlös, han var min fader och moder, min rikedom, mitt allt! Jag trodde, ty jag älskade; man kan ju icke älska utan att tro. Äfven jag tänkte mig en sällhet, sådan som er; men jag förverkade den, och min hela själ blef en strid mellan svaghet och ånger, och ändå blef svagheten min styrka. O, att jag haft någon, som skyddat, som varnat mig, medan det ännu var tid — ty sedan — ack, ingen mensklig magt skulle kunnat slita mig från honom, som var mitt barns far. Jag följde honom från Stockholm och hit; det är fyra år sedan. Ni vet, att jag aldrig visat mig för någon, att jag åtminstone icke varit så sjunken, att jag icke blygts öfver mig sjelf. Min enda verld var hans hem, der jag gjorde allt att göra hönom lycklig, och der jag sett honom så öm mot mig och vårt barn. Jag skulle en gång blifva hans maka, derpå hoppades jag alltid. Mitt barn skulla bära hans namn; med denna tanke tröstade jag mig alltid, när samvetet förebrådde mig, hvilket det gjorde i de stunder jag var skild från honom, ty då jag såg honom, var det tyst.
— En misstanke, att han kunde älska en annan, uppstod aldrig i min själ, ehuru de få menniskor, hvilka jag såg, sökte öfvertyga mig härom; men jag såg er kusin, den förtjusande mamsell Sylvén, och mitt lugn var borta, ehuru jag aldrig till honom i ord eller häntydningar förrådt min fruktan, hvilken jag sedan fann vara ogrundad, ehuru — … hon hejdade sig … — men nu — fortfor hon och hennes öga blixtrade af svartsjukans lågor, — nu mera är det icke så. Han har för några veckor sedan rest till sina föräldrar i Tjust; och der nere, just på samma ställe, der är hon, denna lyckliga; och de, som säga sanning, uppgifva, att han nu är förlofvad med henne, och i detta ämne ville jag af er hafva säkra upplysningar. Men ni måste lofva mig att tala sanning, ren sanning, — tillade hon, och det svarta, glänsande ögat hvilade genomträngande på Charlotte, hvarvid hela hennes