88
eger honom, fattas mig intet, icke en gång en vän! Men ändå, Gud välsigne er!
— O, du arma, bedragna hjerta! — suckade Charlotte och nedsatte sig åter i soffan, der hon bad en innerlig bön för den förvillade, hvilken hon på en gång fann så olycklig, så älskvärd, så bedragen.
Gossens skrik kallade henne åter till sängkammaren.
— Nå hjertandes, såg jag maken! — utropade Lovisa mot den inkommande. — En sådan menniska, som ingen hygglig piga en gång vill helsa på, som ej vågar sig längre fram, än i nedersta bänken i Guds hus, den tar fru Landers emot, liksom en af sina bästa vänner, för henne ut i förmaket, och firar henne som en grefvinna! Se, det är då rigtigt att lägga hyende under lasten och att icke fråga efter sitt eget rykte. Nu få de något i sta'n att prata om; och det säger jag, Charlotte, att om du burit dig så åt när du var hemma hos mig, så Gud vet hvad jag gjort med dig. Och vore jag din man, så skulle jag min sann lexa upp den der slynan, som icke skäms att stiga in till en ärlig mans hustru. Hade ej hon varit, så, hjertandes, hade icke Maria varit borgmästarinna här i sta'n, och den der pojken fått afsked. Men svåger fick nog höra hur det var, och derföre gick hon miste om sin lycka; ty fast di nu pratar mycket om borgmästaren, så är han nog en bra karl, och om han fått en hygglig hustru, så hade det icke behöfts mer.
— Huru skulle jag, som har att tacka Gud för den rena, heliga modersfröjden, icke ömt beklaga den arma, som ej utan förebråelse kan trycka sitt barn till det säkert lika varma modershjertat, och som är nära att förlora det enda, som i hennes villa ersatte henne allt! — sade Charlotte och tryckte under varma glädjetårar sitt barn mot sitt sköte. — Säkert skulle icke mamma velat kalla mig sin dotter, om jag kunnat förkrossa den redan förkrossade.
