91
Axel, kunde du genom dessa rader genomtränga min sorg, då hunne hon ej till dig; ty hon är för djup, för helig att upptäckas af ett menskligt öga; och icke en gång du skulle förstå henne, ty du vet ej huru det kännes att lägga den varma handen på det kalla, stannade modershjertat, att se den blicken liflös och slocknad, som var lifvets första och varmaste solsken, den rösten stum, som lärde dig bönens ord, som klingade så skönt, då den utsade ditt namn; och, Axel, hade du än erfarit detta, du förstode ej ändå min sorg. Din mor är icke ditt enda: du har hvilat vid en faders bröst, du har jublat fram genom lifvet; men för mig var modern det enda: och när den mångskiftande glädjen vidgar hjertat för många olika föremål, samlar sorgen alla sina känslor, alla sina krafter kring den enda, med hvilken vi dela henne, och hvars kärlek sprider en mild dag öfver hvarje lifvets mörker. Således, icke för att säga dig min sorg; men är det då för att lindra henne? Det vet jag ej. Det gifves stunder, då jag icke kan, icke vill tro på någon lindring; men det vet jag, att hjertat, öfverväldigadt af den djupaste sorg, ändå icke är känslolöst för en vänskap sådan som din, en vänskap, som förtjente och mottog så mången varm välsignelse från den döende, oförgätliga modern. Axel, dyre Axel, tack! hjertats varma tack för allt! Lika oförgätligt som min moders minne, lika oförgätligt är ock allt det du gjorde henne; ty hvad du gjorde Gustaf, det gjorde du ock Gustafs moder.
Du vet redan genom Maria min mors sista, sköna stunder, Alfreds död och den engel, som omgaf och vårdade dem, och du förstår huru hon älskade Maria, huru lugnt hon lemnade lifvet, sedan hon välsignande lagt våra händer till samman, sedan hon lemnat mig med en kärlek, sådan som Marias. Ser du, Axel, det är kärlek, en kärlek, till hvilken icke månget hjerta varit mägtigt; och sådan är den jag fordrat, men aldrig trott mig finna, den starka, härliga, som ler åt omdöme och fördomar, som står ren
