92
och vida upphöjd öfver jordens låga och småaktiga slutsatser, och för hvilken slutligen sjelfva elakheten nedfaller tillbedjande.
Att se Maria, min Maria, vid min mors dödssäng, med den ömmaste dotterliga kärlek omgifva och förljufva de sista sjunkande stunderna, ack, ingenting i verlden, utom en sådan kärlek, kan lugna en sorg sådan som min! Äfven öfver en sådan sorg andas en sådan kärlek sin hugsvalande himlaflägt. Ack, utan den vore hela jorden öde!
Allt, hvad Lemners gjort för mig, känner du äfven. Af Johanna kunde jag vänta allt: men så mycken godhet och framför allt så mycken hjertats grannlagenhet tilltrodde jag ej Lemner. De hitkommo, som du vet, för att hemta Maria och Rosa, hvilken hos dina föräldrar funnit kärlek och hem. De afreste tvenne dagar efter begrafningen. Aftonen före deras afresa vandrade Maria och jag den lilla skogsvägen till kyrkan. O, det var en qväll, så skön, så fridfull som min mors sista stunder! Vi knäböjde vid den älskade grafven, der vi bådo en stilla, gemensam bön. Allt var så heligt, så tyst, det var som sväfvade den saliga anden strålande ner i det milda månskenet, som darrade öfver kullens snöhvita blommor och i de tårar, som nedföllo i deras doftande kalkar. O, hur härlig Maria låg der, liksom uppståndelsens engel! Men i en hast böjde hon med en häftig rysning sitt hufvud mot mitt bröst. »O, en mörk gestalt!» hviskade hon och pekade åt de lindar, hvilkas kronor böjde sig öfver grafven. Jag såg dit, och fjerran bakom den rörde sig något mörkt.
»O, gå ej dit!» hviskade Maria och fasthöll mig, då jag ville nedsätta henne på min morfars grafsten för att upptäcka hvem det vore. Jag nändes ej bedröfva henne. Jag blef qvar; men ögat såg oafvändt åt det ställe, der jag sett gestalten, hvilken liksom genom ett under hade försvunnit. Hela kyrkogården låg klar och månljus. Jag kunde se gräset, blommorna, men intet spår efter honom. »Brenner!» hviskade Maria och tryckte sig hårdt mot mitt
