93
bröst. Jag delade väl icke Marias tanke; men en rysning hade fattat min själ. Stunden var ohelgad. »Vaka öfver oss, moder!» bad Maria, smältande i tårar, och bröt en minnesros från grafven.
På hemvägen mötte vi Lemners; men vi omtalade ej för dem den mörka synen, hvilken jag såg gjort ett djupt intryck på Maria.
Dagen derpå afreste de, Lemners, Maria och Rosa; Rosa skall stanna i ditt hem, tills — dock ännu är denna utsigt fjerran. O, hvad jag älskar detta barn! Hon är lik din syster, och min syster var hennes mor. Alfred var dock något mera, än jag någonsin sett ett barn vid hans ålder vara. Han var engel, alltid engel; hans hem var icke jorden; han gick bort att beställa den älskade mormodern rum.
Maria var borta! Ack nej, jag kan icke, jag vill icke tala om hvad jag kände; du kan och du får icke förstå det. Jag vet ej hvad det blifvit af mig, om icke den goda, fromma Annas ord, hvilka voro återljud af den kära, förklingade stämman, återkallat mig till mig sjelf och till tanken på de saligas fröjder. Den goda gamla glömde sin egen sorg för att lindra min. Månne icke det skönaste i qvinnohjertat heter: egen försakelse?
Jag lyssnade till den gamlas ord. Jag kände all den sonliga tacksamhet jag var skyldig henne, som gjort så mycket för min mor. Jag blef lugnare i samma mån jag blef tacksam. Så hafva nu tvenne veckor försvunnit eller snarare framsläpat sig. Mången stund under denna tid har Brenner utgjort mitt sällskap; ty han har en längre tid varit hemma. Han är olik hela den öfriga familjen. Månne det var svartsjuka, att jag förr icke rätt kunde tåla honom, och att ännu mången gång ett slags misstro intager min själ midt under bevisen af hans deltagande? Han besöker mig nu mera dagligen. Han talar om min mor, om Maria, med ord så ljufva, så fulla af högaktning och sanning, att jag gerna hör dem, eller att jag borde gerna
