97
— Nå, men du är väl icke okunnig derom att brukspatron Lemner friat eller ämnar fria till Maria?
— Nej, det kan jag icke neka; men jag kan också heligt försäkra moster, att det är en sak, som aldrig sker.
— Du är dig lik, du, käre Axel, och narras och pratar tok, som när du gick i dina första byxor här i verlden. Tror du ej, att jag skulle känna din syster? Jo, mycket för väl, kära du, för att veta, att hon ej kan förkasta ett sådant anbud, som att bli egarinna till det präktiga Lundafors.
— Ja, om giftermålet skulle ske med stället, då kan jag medgifva, att det kunde vara en frestelse; men då egaren är bihanget, så kan det icke fresta en ung vacker flicka.
— Hörde dig nu din mamma, så finge du bannor för ett sådant prat; men pojkar förstå aldrig att värdera äldre erfarna karlar, och det är väl du, som tokar bort Maria. Men vänta litet, min herre! Maria och jag ska nog komma öfverens, — tillade moster Lovisa och strök leende Maria om kinden; — ty vi fruntimmer förstå oss bättre på det, som är godt.
Maria satt tyst. Hon förstod, att saken vore ganska allvarsamt önskad af modern, då moster kunde tala så; och Axel genomsåg nu hela planen, i hvilken han fann moster Lovisa utsedd till hufvudperson, men tänkte: — Det skall ej lyckas dem. Vi hafva pappa på vår sida.
Charlotte, som i hjertat hörde till de ungas parti, tyckte samtalet redan räckt för länge, afbröt det och kallade dem till thébordet, kring hvilket de alla snart satte sig.
— Huru länge få vi behålla dig, Axel lilla? — frågade moster vänligt.
— Öfver morgondagen, om moster tillåter, — svarade Axel.
— Stygge pojke, om jag ej alltid tycker så mycket om dina ord, så vet du väl, att jag alltid tycker om
