99
aftågade det lilla sällskapet, anfördt af moster Lovisa och fru Landers. Allt var hjertligt, stilla och trefligt, och i synnerhet de förlofvade njöto med fulla hjertan af aftonens skönhet och frid. — O, att Gustaf vore här! — tänkte Maria, och en outsäglig längtan suckade i hennes själ.
Ack, denna trånad efter den vi älska, hvem har ej känt den varmast och djupast under de stunder, då naturens tjusprakt liksom vidgat och heliggjort vårt hjerta!
— Från honom! — hviskade Axel och fäste en blå blomma i Marias lockar.
— Icke får du resa i morgon, Axel, — sade moster Lovisa, då hon, på aftonen efter de främmandes försvinnande, satt med syskonen och Charlotte i förmakssoffan. — Du måste med till Landers, du är ju bjuden, och du skall tro, att de ha också att bjuda på. Det är annat der, än hos gamla moster.
— Ja, men det blir ju ingenting sydt på Charlottes brudlakan, så länge jag är qvar.
— Åh, kära du, brudsängen bäddas icke förr än i jul, och vi ha många månader dit.
— Ja, men Maria får ej vara här så länge; ty moster skall veta, att när Maria är borta, så är det skymning i Högadal.
— Ja, nog vet jag, att hon är solen der, men hon får ej resa så länge du är hemma, ty så länge kan både syster Hedda och svåger umbära henne.
— Och jag skulle ej få se Maria innan min afresa? Jo, söta moster, i slutet af september kommer jag då, om icke förr, och hemtar henne, så att jag åtminstone får rå om henne några dar.
— Nå nå, vi få väl skrifva om saken. Emellertid blir du qvar för att ännu en dag vara med din syster?
Charlotte bad, Maria bad och Axel lofvade.
Vid hemkomsten från rådman Landers, der våra vänner tillbragt en ganska treflig dag i sällskap med stadens notabiliteter och der den unge, fjäsade borgmästaren ka-
