103
borgmästaren med det lilla sjåpet. Männer bländas lätt när andra fått prata in dem; men de få dock snart sin syn igen, och det blir ändå, som jag spått, ingen annan än du, Thilda Berggren.
— Åh, hvarför just jag, — svarade Thilda förnöjd men blygsamt; — du passade väl bättre, Clara lilla, du, som är så qvick och glad.
— Ja, kära ni, hvem som passar bäst, det kan hvarken ni eller jag bedöma, — inföll förnekerskan af Marias skönhet. — För mig skall han då få ta hvem han vill, bara det ej blir den der himlande gåsen.
— Kanske att hon dock kan vara så god som någon annan, — svarade den, som talat om hvita håret, stött öfver att ingen gissat på henne; — ty det får jag säga, att hvarken Thilda eller Clara passa till borgmästarens fru.
Med dessa och dylika samtal fördrefvo stadens fröknar sina små sammankomster, medan Maria knappt märkte borgmästarens hyllning, långt mindre anade, att de ansågo henne som deras rival.
Några af dem voro en dag bjudna att sticka på Charlottes brudtäcke, då Marias enkla och hjertliga väsende så mot deras vilja intog dem, att den, som verkligen mest tyckte om borgmästaren, djupt suckade, då de andra följande dagen öfver henne utgöto sina smädelser.
— Söt är hon dock, — sade hon nedslagen, — och ingen i hela staden är så vacker som hon.
Brudtäcket var ännu icke färdigt, då fästmannens kusin, Johanna Landers, tidigt en morgon kom till fru Wendler för att hjelpa flickorna dermed.
De blefvo alla glada öfver denna lilla öfverraskning, men i synnerhet Maria, som alltid fann sig väl i hennes sällskap.
— Från Axel! — utropade Maria med oförstäld glädje, då frå Wendler räckte henne ett bref; och hon sprang hastigt upp från bågen och satte sig vid fönstret för att läsa brefvet.
