104
Rosor och liljor vexlade på Marias kind under läsningen af de kära raderna.
— Var det roligt, Maria? — frågade Charlotte, som med systerligt deltagande obemärkt skådat de många skiftningarne i Marias anlete.
— Ja, Gud vare lof, de må alla väl hemma och helsa så hjertligt till moster och dig. I slutet af nästa vecka kommer Axel och hemtar mig, — tillade hon; och sedan hon ännu en gång omläst några små älsklingsställen, satt hon åter vid bågen, men tyst och drömmande.
— Nå, men i ett så långt bref måtte väl stå mera än om helsa och helsningar? — sade moster Lovisa, liksom litet stött öfver Marias tystnad.
— Åh ja, moster lilla, — och nu började Maria omtala åtskilliga små nyheter, bland hvilka voro kyrkoherdens utnämnande till prost.
— Se så, då är Hedda prostinna! — utbrast Lovisa och släppte strumpan; ty de unga gillade henne ej bland brudtäckets rosor.
— Nå, än mer, kära Maria?
— Pappa har för närvarande rest till biskopen för att tacka honom.
— Då får han min sann lösa på pungen i fall icke bästa oxen stryker. Men, hjertandes, hvad jag tycker Hedda skall vara glad att få heta prostinna.
— Åh, söta moster, icke bryr mamma sig om det.
— Jo, kära du, för till och med som barn hade Hedda en hög själ, så bra hon annars är. Men hvad mer, kära Maria?
— Just ingenting mer.
— Axel måtte väl ha nämnt om brukspatronen? Åh, kära du, se icke så förlägen ut, och låt icke Johanna lägga band på din tunga; ty hon tiger som muren och höll af dig långt innan hon sett dig.
En svag rodnad uppsteg på Johannas kind, och nära var det, att en tår nedfallit på det gröna sidentäcket.
