105
Maria bemärkte det; men huru gerna hon än velat smyga till Johannas hjerta och smeka bort detta vemod, låtsade hon dock som hon ingenting sett. Hon trodde, att ett djupt minne bodde i Johannas själ, och att något hade vidrört dess mjuka strängar.
— Nå, kära Maria, du svarar icke. Hvad skrifver Axel om brukspatronen; ty, hjertandes, min flicka, har han icke nämt honom?
— Jo, han säger, att brukspatronen nu återkommit från Göteborg, samt att han varit hos oss i söndags.
— Nå … och att han friat till dig? Det kom ej förgäfves en ros uppå kindfager mö! — deklamerade fru Wendler, som, då hon såg den höga purpurn på Marias kinder, ihågkom denna lilla visstump från ungdomstiden.
— Åh, söta moster!
— Skäms ej för det, du! Större heder kan icke hända dig, och spotta du Lovisa Brumander midt i synen, om du icke heter brukspatronessan Lemner nästa år så här års; ty jag vet, hvad syster Hedda skrifvit till mig, och jag vet också, att det blir bra.
— O, min Gud! — utropade Maria, som såg Johannas hufvud likfärgadt och sanslöst nedsjunka, och hastigt, liksom tanken, stod hon hos henne och kom alldeles lagom för att mottaga den neddignande i sina armar.
— Svindel, mina vänner! — skrek moster Lovisa, och Charlotta ilade genast efter en eau-de-cologneflaska, hvilken hon nästan sköljde öfver den afdånade.
— Hjertandes, tror jag icke, att det är menniskans sista stund! — utbrast fru Wendler och slog händerna till sammans. — Ättika, kära Lotta, och så skall hon bäras på soffan, annars faller Maria med!
Johanna låg blek och liflös utsträckt på sängkammarsoffan. Alla möjliga medel användes; men det var förgäfves, intet ville lyckas. Maria gret, Charlotte var tröstlös, och Lovisa, stackars gumma, sprang yr och förtviflad omkring i rummet.
