7
afstånd höjde sig den gamla vördnadsbjudande kyrkan. Naturen i denna nejd var icke storartad och romantisk; men den var vänlig och idyllisk, och om man såg den utan hänryckning, så lemnades den dock icke utan saknad.
Så mycket om Högadals prestgård. Nu litet om dess invånare. Kyrkoherden Sylvén var en man i lifvets verksammaste år, och förenade med sann och ädel bildning ett varmt, redligt hjerta, en oskrymtad menniskokärlek. Han var en af de menniskor, med hvilka man trifves, med hvilka man snart känner sig förtrolig och hemmastadd. Han hade varit lärare i ett förnämt hus och egde denna plats att tacka så väl för pastorat som hustru. Dock, om fullmagten kallat honom till det förra, så hade hjertat kallat honom till den senare, hvilken hade innehaft den så kallade husmamsellsbefattningen i det friherrliga huset, och der både genom sitt blomstrande utseende, sitt glada lynne och sina många husliga egenskaper lyckats, eller må hända ovetande, intaga den unge älskvärde magistern.
Mamsell Hedda Brumander hade för den förtjuste älskaren noga förborgarat den lilla frändskap hon egde med Xantippa, och hade den äkta mannen sedermera upptäckt den, så förblef han alltid den tålige Sokrates. Deras äktenskap var så väl derför, som för hennes många verkliga förtjensters skull, ganska lyckligt. En inbördes innerlig ömhet rörde de många hjulen i hvardagslifvets stora mekanik; och om fru Sylvéns uppbrusande hetta någon gång satte dem i surrande fart, så var kärleken dock alltid till reds att derpå lägga ett lätt band och återställa dem i stilla gång. Deras hus var trefligt och stod, liksom de sjelfva, på gränsen mellan det gamla och unga; dock, ju mera de skredo mot ålderdomen, desto mera närmade de sig en nyare tid. Såsom föräldrar voro de äfven lyckliga. Axel, den nu hemväntade sonen, hade först förverkligat moders- och fadersfröjdens aning — detta, det enda af jorden glädjelöften, som ej är så rikt som dess uppfyllelse. Han var en älskvärd yngling, med lyckliga
