106
— Kära Lotta! — utropade hon, stannande, — mins du, att hon höll på att dåna för en tid sedan, just som jag höll på att läsa upp syster Heddas bref?
— Ja, det mins jag visst; men det hjelptes strax med ett glas vatten, ehuru hon sedan några dagar icke mådde rätt väl.
— Nå, hjertandes, klädningen är ju ej uppknäppt, — utbrast Lovisa; — gör det strax!
Johanna upprestes sakta; klädningen uppknäpptes, och allt, som på minsta sätt kunde plåga henne, lossades. Charlotte försökte ännu en gång att genom gnidningar och öfvergjutningar återkalla henne till lifvet, och härunder uppdrog hon omedvetet en svart snodd, som Johanna alltid bar om halsen. Den föll mot Marias bröst. Ett utrop var nära att undfalla henne, då hon på den såg ett miniatyr-porträtt och en ring.
Charlotte och moster Lovisa blefvo varse Marias häpnad äfvensom orsaken dertill.
— Se der ha vi hemligheten! — utropade Lovisa tillfredsstäld, — och der är den slyngelns porträtt, som öfvergifvit Johanna; ty så hänger det ändå i hop, ringen sitter ju der? Länge har jag gissat; men nu vet jag allt, utom namnet, och det har jag väl lust att se, — fortfor gumman och påsatte glasögonen. J. L. står här — det är ju hennes eget namn.
— Söta moster! bad Maria och höll porträttet hårdt inneslutet i sin hand.
— Tror du icke, att jag kan gömma hemligheter så väl som du? Jo, lita du på mig, och jag släpper ej snodden förr än jag sett den i ansigtet, som öfvergifvit en sådan flicka som Johanna.
Johanna uppslog det matta ögat och tycktes, efter några djupa andedrag, småningom återhemta sig. Med innerlig tacksamhet såg hon på de omkringstående; men hastigt förde hon handen till snodden, och då hon märkte porträttet utom klädningen, uppgaf hon ett svagt anskri.
