109
Sakta öppnade hon dörren, af fruktan att väcka Johanna; men till hennes stora förvåning fann hon henne sittande i soffan, med hufvudet nedlutadt i handen. Ljuset brann.
— Är du ännu uppe, Johanna lilla? — sade Maria. — Jag var så glad i tanken, att du redan länge skulle njutit lugn och hvila.
— Lugn, — upprepade Johanna sorgligt. — O, Maria, det får jag först i grafven.
Maria svarade icke. Några ögonblicks tystnad inträdde.
— Maria, — började Johanna — tror du, att kärleken är en lifvets vårblomma, som faller med de första ungdomsrosorna, eller tror du, att han kan öfverlefva dem?
— O, nej, Johanna! Jag vet, att kärleken, denna härliga själsblomma, är ett evighetens barn, som ler åt förgängelsen; ty den är starkare än döden, — svarade Maria, och ögat vittnade, att hon uttalat hjertats innerligaste tankar.
— Då skall du ej fördöma min kärlek, derför att han lefver i ett bröst, härjadt af sorgerna och tiden. Verldens dom är grym och känslolös — jag har derför gömt mitt hjerta för hennes gissel. Du, Maria, tillhör ej i detta afseende verlden. Du skall, ehuru ung och obekant med den försmådda kärlekens qval, med din själs medfödda mildhet döma hvad jag har att säga, och det skall blifva allt hvad ett hjerta kan säga. Du har sjelf i dag funnit nyckeln, den bufvudnyckel, som uppläser hvarje vinkel af min själ. Sätt dig nu hos mig, Maria, och vet, att jag älskar dig mycket, när jag för dig tillstår allt.
— Min far, — började Johanna, — var officer vid Helsinge regemente. Min mor hade dött vid min ende brors födelse, och som jag då var blott två år gammal, eger jag intet minne af hennes älskade bild, ehuru min far, genom sina lifliga och ömma beskrifningar om hans oförgätliga Johanna, liksom gifvit min själ ett slags åskåd-
