110
ning af henne. Min bror dog vid tre års ålder; och som jag nu mera var den enda återstoden af hvad min far innerligast älskat, blef jag hans enda sällhet, ja, nästan hans afgud. Mina barndomsår försvunno ljuft och snart, och de käraste minnen från denna tid äro min älskade fars kärlek och det lilla vänliga hemmet på en björkbeklädd kulle vid stranden af den bugtande Dalelfven.
Min sällhet var kort; vid elfva år förlorade jag mitt enda stöd, mitt allt på jorden.
Kyrkoherden i församlingen, en god, hederlig man, tog mig i sitt hus; men snart kom jag derifrån till en bruksinpektor, hvilken sade, att min far på sin dödssäng ålagt honom att blifva min förmyndare och mitt stöd. Han försålde min lilla förmögenhet och sade mig alltid, att, om jag vore snäll och lydig mot dem, så skulle de gifva mig kläder och föda, och då skulle mina penningar sparas tills jag blef stor; men eljest skulle jag då ega intet.
Min förmyndare var en dålig, obildad menniska, men icke att jemföra i elakhet med hans hustru. Då främmande voro tillstädes, smektes jag, hette ’mitt söta englabarn’, och hörde fru Erger upprepa sin moderliga ömhet mot mig; men de voro icke väl borta, förr än jag öfverhopades af bannor och de rysligaste öknamn. Jag gret, och då förvärrades mitt lidande.
Ergers hade en enda son, fullkomligt värdig sina föräldrar, men vildare än de. Han var sjutton år, kunde ingenting, men regerade med en despots tyranni så väl öfver hus som föräldrar. Bland hans nöjen var att sätta halsband på mig, som han kallade det, och det bestod deruti, att han nöp mig en blå ring omkring halsen.
På detta sätt hade tvenne år förflutit; jag hade ingenting lärt, endast att lida. Då kom kyrkoherdens fru dit en eftermiddag. Vi voro i trädgården, då Erger ropade sin hustru.
