111
— Huru är det med dig, Hanna lilla? Du ser så blek och tårögd ut, — sade vänligt den goda prestfrun, då vi blifvit ensamma.
Jag började häftigt gråta och ärnade bedja henne hjelpa mig derifrån, då fru Erger, hvars samvete säkert fruktade vår ensamhet, hastigt återkom. En förfärlig blick sade mig, att mina tårar blefve mig dyra, och sedan den främmande rest, kämpade jag förskräckelsens dödskamp. Ett befallande ’Johanna’! kallade mig genast, och mera död än lefvande inträdde jag för den uppretade tigrinnan, som med dundrande röst befalde mig att berätta hvad jag sagt för prestfrun; och då jag svarade, att jag ingenting sagt, steg hennes raseri till den yttersta höjd, och det skulle vara rysligt att beskrifva alla utbrott deraf. Hade ej hennes man kommit och tagit mig ifrån henne, hade hon knappast släppt mig lefvande.
Att du så oförskämdt kan uppreta din goda mamma, — sade Erger och bad mig gå ner och lägga mig.
Rifven och nästan sargad, inkom jag i pigkammaren, der min säng stod. Utan att afkläda mig, kastade jag mig framstupa på henne. Alt blef snart tyst i huset, men icke mitt stackars hjerta. Som det var söndagsafton, voro alla pigorna ute, och jag således ensam i rummet.
Jag steg upp, sköt sakta upp den blott tilldragna förstuguporten, och ilade ned till floden med det rysligaste beslut, som kan uppstå i en menniskosjäl, ett beslut, för hvilket endast himlen kan ega förlåtelse. Jag knäföll och bad Gud innerligt taga min själ till sig, och att jag måtte få se pappa och mamma, och med ett, ’herre Jesus!’ hoppade jag ner i den klara böljan.
Nu vet jag ej mera om mig, förr än jag vaknade på stranden i en karls armar. Jag igenkände snart i honom en bokhållare, som varit några veckor på bruket. Nu blygdes jag mera än jag kan beskrifva; men hans vänlighet lugnade mig.
