112
Han omtalade då, att han legat nära stranden, väntande på en kamrat, med hvilken han skulle göra en liten sjöfärd i den vackra sommarnatten, samt att han blifvit varse och igenkänt mig, och med förvåning följt alla mina rörelser utan att kunna gissa min afsigt, hvilken dock snart blef honom tydlig, då han genast kastat sig i vattnet och lyckats uppfånga mig.
Jag gret. ’Ack, om jag fått vara qvar!’ snyftade jag, återkommande till tanken på min olycka.
Nu började han föreställa mig det syndiga i en sådan önskan och påminna mig om den, som ensam är herre öfver lif och död. Jag ryste, när jag hörde honom tala, och ångrade djupt mitt fel. Han uppmuntrade mig och bad mig så vänligt att omtala allt för honom. Jag gjorde det; han gret med mig och bad mig att alltid säga honom hvad som hände mig, och anse honom för min bäste vän, hvarefter han påskyndade min hemgång, på det jag skulle få af mig de våta kläderna. Han följde mig till trappan, der han förnyade löftet om sin vänskap, bad mig vara tålig och för all del icke omtala saken för någon.
Efter denna märkvärdiga, på hela mitt lif inverkande afton kände jag mig icke mera så olycklig som förut. Jag tyckte mig hafva en så stor synd att afbedja. Jag blef mera ödmjuk, tålig och nöjd. Ack, jag var ej mera ensam i verlden; jag hade någon att älska, jag hade en vän, och jag tyckte, att alla voro bättre mot mig.
Tiden framskred småningom, och med hvarje dag te sig mitt hjerta innerligare vid mitt lifs räddare, som blifvit min vän, min bror, mitt allt. Hans välvilja för mig framlyste uti allting, ja, i den minsta småsak, ehuru vi icke vågade visa vår ömsesidiga tillgifvenhet. Min mesta och roligaste tid, utom de stunder, jag såg Lemner; ty Maria, det var han, — sade Johanna och föll gråtande i Marias armar. — —
