113
— Hvar slutade jag? — återtog hon efter några ögonblicks tystnad, och sedan Maria upprepat de sista orden, återtog hon sin berättelse:
— Min roligaste tid var i väfstolen. Jag var då ensam och fick tänka på honom, och fick då sällan bannor; ty jag var stark och väfde mera än de andra.
Jag var sexton år och skulle beredas till min första nattvardsgång; men denna sällhet, hvarefter mitt hjerta länge klappat, minskades mycket genom den gode kyrkoherdens död. Jag saknade honom mycket, ehuru den tillförordnade vice pastorn med värma och nit förrättade det heliga kallet. Aftonen efter min första nattvardsgång, denna sköna, oförgätliga dag i menniskans lefnad, hade jag gått ut till samma björklund, der jag uppslagit ögat i min räddares armar.
Hvem minnes ej de rena himmelska känslor, hvarmed en sådan stund uppfyller det lycksaliga hjertat? För mig fans ej verlden; det enda kära, jag der egde, hade jag tagit med mig upp till hemmet, till fadern; men — Lemner stod framför mig, och snart märkte jag, att vi båda åter voro i verlden.
Han satte sig hos mig, talade så ömt, så broderligt, och utan att jag sjelf visste det, hade mitt hufvud nedsjunkit mot hans axel. Ack, det var länge sedan det hvilat sig mot ett menskligt hjerta!
Sedan han talat länge, tryckte han mig i sin famn med ett heligt: ’Gud välsigne dig, min Johanna!’
Nu uppgick en annan salighet i mitt hjerta, och jorden försvann äfven för den eller jag bygde der min himmel. Jag visste intet namn på den känsla jag kände för min Johan, ty så kallade honom nu mitt hjerta; men att han med hvarje ögonblick blef mig dyrbarare, det kände jag.
Fru Erger, ehuru alltid elak, var det dock mindre i samma mån som jag kunde vara henne nyttig. Jag pinades dock altid i hennes sällskap, der osanning och bit-
