117
oumbärliga hjelp i de husliga göromålen, så utbröt hennes forna elakhet till den grad, att jag endast genom Lemners ömma, trägna bref tyckte mig kunna uthärda all den tomhet och ofrid, som omgåfvo mig. Ack, huru mången gång har jag ej sedan önskat mig dessa dagar till baka, då hans bref och hans kärlek ännu återstodo mig.
— Min farbror tillåter mig icke att gifta mig så länge han lefver — skref min Johan; — ty i sådant fall skulle hans dotter bli min hustru.
Med blödande hjerta föreslog jag honom att glömma mig, uppfylla sin farbrors önskningar och gifta sig med den rika arftagerskan.
— Intet ord om den saken, Johanna, — svarade han, och försäkrade, att vi utan hennes förmögenhet skulle till öfverflöd ega allt hvad vi behöfde, emedan han nu var nästan säker att blifva egare till det stora Lundafors, hvilket gubben några år förut köpt, både med inre och yttre inventarier. Och så följde en lysande beskrifning på den framtid, jag med honom skulle dela, i hvilken prakt och verldens omdöme upptogo en betydlig del. Jag igenkände dessa hans svagheter, hvilka alltid uppstått som stridigheter i våra begrepp om sällhet; men jag tänkte: han är så god, och kärleken skall nog ändå utgöra hans högsta fröjd.
Tvenne år hade framskridit sedan vår skilsmessa, då Lemner helt oförmodadt underrättade mig om både farbroderns och dotterns död. En svår nervfeber hade hastigt bortryckt dem begge. Brefvet var kort och således icke så rikt på ömhet som de andra.
— Ack, han är nu för rik för den fattiga Johanna! — suckade jag och nedsjönk nästan vanmägtig på en stol.
I detta tillstånd öfverraskade mig fru Erger. Det smärtande brefvet låg öppet framför mig.
— Se så, ja! Hvad sade jag, Johanna? — utbrast hon, sedan hon genomläst de få raderna. — ’När han blir rik, är du glömd. Du kunde hafva trott mig förr! Men, kära du, sörj icke så mycket; du är ju ändå icke på bara bac-
