118
ken. Är detta ett bref från en fästman?’ — tillade hon och kastade brefvet föraktligt ifrån sig.
— Hvad skulle han skrifva i ett sådant ögonblick? inföll jag med sårad känsla. — Skulle han jollra om kärlek i dödens hus.
— Ah, icke jollra, kära du! Men några ömma ord, något om att han nu snart kunde gifta sig. Säg, skulle du icke i hans ställe gjort det?
— Icke vid ett sådant tillfälle, svarade jag; men hjertat ville brista, ty jag tänkte som hon, och i öfversvallningen af mina känslor beslöt jag att genast skrifva till honom.
Jag skall ej tvinga honom, tänkte jag, och sade honom, att han var fri från alla sina löften, och att han nu skulle välja sig en ung, rik brud, som bättre passade till fru i de stora, höga salarne, än den fattiga Johanna, van endast vid enkelhet och arbete. Jag bad honom, att aldrig mera visa sig för mig. Jag bad, Gud vet allt hvad, och jag iklädde uttrycken en kall anda, för att icke röra honom till medlidande, medan mitt hjerta ville söndersprängas af kärlek och förtviflan. Liksom af fruktan att ångra mitt beslut, förseglade och afskickade jag genast brefvet; men nu öfverföll mig en outsäglig förtviflan, ty jag vaknade som från ett anfall af vansinne. Jag var färdig att skrifva ett annat bref på det vanliga ömhetsspråket; men jag blygdes. ’Älskar han mig rätt, o, hvad betyder då hvad jag skrifvit?’ utropade jag lugnad. ’Han ser ju lätt, att det blott är hans rikedom, som föreskrifvit mig denna grannlagenhet. Är jag honom kärare än hans skatter, så skall han dubbelt värdera mig’, och vid denna tanke slog åter hjertat af hopp och lycksalighet.
Jag väntade; min väntan blef lång — från honom kom aldrig mera till mig en rad, ett ord.
— Maria! — återtog slutligen Johanna och uppreste det sänkta hufvudet, — sådant var mitt öde och du skall säkert ana hvad det kostade mitt hjerta. Jag sjuknade. Ack, hvad jag innerligt bad Gud att få lemna ett lif, i
