121
Få menniskor passa väl i ett förhållande, till hvilket de ej blifvit uppfödda eller till hvilket de icke gradvis uppstigit! åtminstone fordras det dertill ett ljusare hufvud än Lemners. Jag sade dig ju, att jag redan under min lyckliga kärlekstid såg honom hafva fel, och det största af dem: en öfverdrifven smak för rikedom och prakt. I en hast tillföllo honom dessa hans hjertas afgudar. Han öfverlemnade sig deråt med hela sin själ, der nu mera ingen ädlare känsla besegrade deras dyrkan. Han har bortbytt sitt enkla, naturliga väsende mot en antagen lefnadston, som aldrig kan blifva honom naturlig.
— Ack, Maria, hade du sett honom i min ensamma, öfvergifna belägenhet, du skulle älskat honom som jag; ty, Maria, den första kärleken är dock lifsanden i vårt väsende, han upphör först med hjertats sista slag.
Maria suckade djupt, och en hastig blinkning krossade de tårar, som voro färdiga att nedfalla.
— Men han är god, välgörande, älskad af sina underhafvande, är det icke så? — fortfor Johanna med stigande känsla.
— Jo, det är han, goda Johanna! — svarade Maria med öfvertygande ömhet; — fattigdomen och behofvet ega alltid i honom en vän, en hjelpare, och mången tyst, men varm välsignelse uppstiger för honom ur sorgens och nödens boningar.
— Ack ja, hans hjerta, detta ömma, goda hjerta, det kan ingen tid, ingen lycka förändra! Du skulle nog blifvit lycklig med honom, Maria! Dock nej, icke du, med din ungdom, din uppfostran, din själsutveckling; men han skulle med dig blifvit en annan menniska. Ack, att han blifvit så lycklig! Men du älskar en annan, och han, den arme, skall gå sin bana ensam. Ingen skall älska honom, ingen göra hans lif sällt! — Ack!
— Jag behöfver ej bedja dig att aldrig till honom nämna den fattiga, glömda Johanna, men ett ber jag dig
