124
— Både han och gossarne behöfva väl hvila sig litet, — invände Axel skämtande, och var just på vägen att gå, då majorskan yttrade sitt infall att göra ett besök i skolrummen.
— Det är säkert en oväntad ära för Gustaf, — sade Axel, och en hastig skiftning jagade öfver hans panna; men på gården möttes de af en vagn med tvenne äldre herrar, och som majoren var borta, nödgades hennes nåd sjelf mottaga dem och således återvända.
— Får jag bedja herr Sylvén vara god och säga till Alma, att hon genast kommer upp för att hjelpa mig hålla herrarne sällskap? — sade hon sakta till Axel, sedan hon artigt helsat på sitt främmande.
Yttre dörren till de så kallade skolrummen stod öppen. På tå ingick Axel och var några ögonblick tyst åskådare af det, som tilldrog sig i det inre rummet.
I ett hörn af rummet, förmodligen den lilla hedersplatsen, som kallas skamvrå, stod Harald med påbundna, långa åsneöron, ehuru ingalunda med en åsnas fromma utseende. Otto satt längst fram i rummet och läste med stark röst det åttonde budet, hvilket han omvexlade med de enkla, då saktare utsagda orden: »Du skall icke ljuga!» och såg då alltid varnande åt syndaren i vrån.
Vid ett fönster satt Alma, sysselsatt med teckningen af ett landskap. Hufvudet var nedböjdt, och de rika mörka lockarne böljade likt ett dunkelt svall kring de runda skuldrorna. Gustaf stod bakom Almas stol, försänkt, såsom det tycktes, i ett ljuft åskådande. Hans kind hvilade i handen, och blicken sänkte sig från den täcka fickan med ett uttryck, som tyckes säga: dit får jag ej skåda.
En underlig känsla sammanpressade Axels bröst. Han stod liksom förtrollad.
— Han älskar Alma! — hviskade en demonisk röst i hans hjerta, och i detta ögonblick blef det skymning för Axels öga. Men sjelfbeherskning tillhörde Axel. Han
