9
kanske derför, att hon aldrig njutit denna sällhet, eller att hon ännu icke behöft den.
Nu var den åter kommen, denna leende dag, som skulle hemföra den älskade Axel, i sällskap med en af sina kamrater, den han kallade sin bästa vän. Glädjen var allmän i prestgården, och den sköna, fullt utvecklade naturen log solklar och fridfull, liksom firade äfven hon återseendets fest.
Redan hade Maria oräkneliga gånger blickat utåt björkbacken, genom hvilken Axel skulle komma, hade ofta trott sig höra bullret af vagnen; men ännu var den efterlängtade gästen icke synlig.
— Ja, han har då antingen sjuknat, eller också hafva hästarne skenat, och han ligger förderfvad, kanske död, i en af de förskräckliga backarne, — utbrast fru Sylvén då hon hörde klockan slå åtta, och med tårfulla ögon blickade ut genom förmaksfönstret.
— Hvarföre alltid tro det värsta, Hedda lilla? — svarade kyrkoherden mildt tröstande.
— Du skall vara lugn, — invände hans hustru med häftighet. — Var det icke så? Ja, bed du modershjertat vara lugnt: det hjelper icke. Om jag bara en gång sluppe att höra den der gamla tråkiga lexan, som jag kan utantill, men ändå aldrig kan lära mig. — Du skall vara lugn och icke se saken på den värsta sidan, — upprepade hon med löjlig pathos, i det samma dörren öppnades och Axel störtade sig i moderns armar.
Hennes glädje blef nu lika ytterlig som hennes oro förut varit det; och sedan de första ögonblicken förflugit och fadern äfven fått omfamna sin käre Axel, utropade hon sedan med ett barns ånger, i det hon hjertligt klappade sin man:
— Ack, att jag aldrig kan blifva klok och taga saken lugnt som du, min goda, kloka gubbe, då jag likväl alltid ser, huru rätt det är! Men jag skall bättra mig, och
