127
— Söta herr Werther, Harald sade, att han ljugit! — ropade Otto och ilade efter Gustaf, som återvände.
— Erkänner du ditt fel? — frågade nu åter Gustaf.
Intet ljud kom öfver Haralds läppar, ehuru Otto oupphörligt klappade honom.
— Nå, så farväl, Harald! — sade Gustaf med en suck och lemnade rummet.
— Hvar äro gossarne? — frågade majorskan, då Gustaf inträdde i salongen, hvarvid Gustaf i få ord förklarade sammanhanget.
Blodet rusade till majorskans kinder, då hon hörde sin Harald, sitt älsklingbarn, i skamvrån. På felet tänkte hon icke; men utan att säga ett ord, islog hon de äkta mandarinerna.
— Det var väl, att herr Sylvén kom i afton, — sade hennes nåd, åter lugn; — ty i morgon ärna vi företaga en så kallad långresa till en af mina kusiner, friherrinnan M—, och blifva borta några veckor, som jag tror. Fast det har väl herr Werther redan berättat?
— Nej, jag var okunnig derom.
Utvandringar, musik och samtal gjorde aftonen treflig, ehuru icke alla tyckte så. Aldrig hade majorskan varit så artig mot Axel, och aldrig hade Axel varit så litet vänlig mot Alma. Månne detta senare kunde hafva någon del i det förra?
Efter supén önskade Axel herrskapet lycklig resa, tog afsked och ilade hastigt nedför de breda trapporna. Gustaf följde honom.
— Hvad fattas dig, Axel! — frågade denne med nästan vek röst, då Axel kastat sig upp i sadeln.
— Ingenting, — svarade Axel. — Skulle det vara något, vore det vänner.
— Är du icke nöjd med en? svarade Gustaf med djup röst och lade sin arm på Axels arm.
— Låt oss icke vidare tala härom! Berusa dig blott ej för mycket af den ljufva resan! — och vid dessa
