128
ord ilade Axel som en stormvind bort genom den långa alléen.
Gustaf, den arme, i dubbelt fall så djupt sårade Gustaf, stod orörlig, utan att rätt veta, om han drömde eller var vaken. Slutligen då han kunde lemna det ställe, der den oförklarlige Axel liksom fasttrollat honom, vandrade han utåt den dunkla, ensliga parken.
— Min mor! min älskade mor! — utbrast han och nedkastade sig på en gräsbänk, — endast du älskade mig, älskar mig med en kärlek värd hela min varma återkärlek. Endast du förstår din Gustafs hjerta; ty detta hjerta är en del af dig sjelf; och nu — jag blyges vid denna bekännelse — Marias bild har nästan undangömt dig, och derför, jag var värd det som händt. Men att förlora Axel, som jag tänkte mig lik en vänlig stjerna genom hela lifvet, äfven sedan den skönaste … o Gud, jag kan ej tänka denna tanke till slut! O, att jag nu hvilade vid det ömma moderliga hjertat och hörde hennes milda röst genomtränga min själ; ty »när Davidsharpan klingar, stormar det ej i Sauls bröst».
— Jag vore färdig att genast ila till prestgården och kasta mig i Axels armar. Men nej, han bortsköt min hand, och det må kosta mitt lif, men tigga hans vänskap, det kan jag ej. Jag skulle det, om jag vore fri, oberoende som Axel; icke nu, då jag är hans gäldenär. Dock just derför borde jag det. Omöjligt, jag kan det ej — om han skulle misstänka en låg egennytta? Dock det kan icke Axel. Nej, jag gör ännu ett försök; han skall förklara sig, men jag förstår ändå hans tankar. Han vill, att Maria skall gifta sig med borgmästaren, denne Brenner, och han har upptäckt min kärlek för henne, och vill på detta sätt förvisa honom. Men sättet är icke likt Axel. Nej! och dessutom, har han icke gjort allt att lifva min kärlek för Maria? Jag förstår det icke; men jag måste förstå det.
Länge fortsatte han dessa känsloyttringar, dessa egna motsägelser; slutligen ingick han i sin kammare. Här
